Igår gjorde jag tävlingspremiär inom friidrotten. Det var riktigt skoj och en helt ny upplevelse. Tävlingen arrangerades av Sundbybergs IK men gick av stapeln i Sätra. Jag tävlade i 100 meter sprint samt 300 meter sprint.

100 meter var först ut. När jag stod på startlinjen glömde jag totalt bort allt vad det gäller position i startblocken, det var så mycket nerver. Jag gick upp och ner med rumpan för att hitta rätt position och höll inte heller mina armar helt stilla, vilket jag efter fick veta kan vara grund för diskvalificering. Men jag klara mig denna gång, det var ju trots allt premiär för mig. 

Min start var usel, men ändå var jag snabb iväg och hänge med de andra tjejerna bra i början. Efter va 20 meter sprang tjejen bredvid mig rakt in framför mig och in på min bana, det blev jättekonstigt. 

På bild 2 kan man se att jag är med och ligger bra i 20 meter, på bild 3 kan man tydligt se att 
hon kliver in framför mig på min bana, sedan hamnar jag tyvärr efter.

Jag bromsade upp och tappade fokus helt. Fick inte riktigt upp farten igen och resten av loppet funderade jag på vad hon gjorde framför mig på min bana? Jag är ändå nöjd med min tid på 13:39 som är min bästa med automatiskt tidtagning. De andra i loppet fick tid under 13, och jag tror jag hade kunnat vara runt 13 strecket om jag inte behövt bromsa in. Jag fick springa om mitt lopp och fick då sällskap av Sofia från Sundbybergs IK som gärna gjorde loppet igen med mig. Denna gång var starten mycket bättre och jag var till och med snabbare iväg än Sofia. Men orkade inte hela vägen ut, slutade på 13:55. Är i alla fall glad att jag sprang om loppet utan störningsmoment även om tiden blev sämre.

Sedan var det dags för 300 meter sprint. Vi var 6 veteraner som körde denna gren. Jag var lite trött i benen efter mina 2 tidigare lopp. Pratade med min coach Anna Sunneborn om hur jag skulle disponera loppet. Ge allt från start sa Anna. Jaha, hur ska detta gå tänkte jag?!! Men det är såklart lika bra att ge allt och när jag blir trött är det bara att ignorera tröttheten och springa på. Lite pannben har jag!

Fick en bra start och kutade på allt vad jag kunde, i kurvan strax före 200 meter sprang jag om Linda som är en grym sprinter från Halmstad, sedan sprang jag också om Jenny som har svenskt rekord i K40 i denna distans. När jag passerade dem var mina ben sjukt pigga och snabba och hann tänka att något måste vara fel, jag borde inte springer om Jenny? När det var ca 50 meter kvar gick jag in i väggen, det gick inte att ignorera tröttheten och mjölksyran. Mina ben lydde mig inte, jag stapplade fram och höll nästan på att vingla av banan. Jag till och med skrattade åt mig själv och tänkte, snälla ben låt mig få komma över mållinjen i alla fall. Benen tog mig i mål. Jag staplade in som trea i loppet, grymt nöjd. Jenny Åkervall som bröt mållinjen först slog sitt eget svenska rekord och jag var endast 1,4 sekunder efter. 300 meter var så skoj, hade jag gått över mållinjen med krafter kvar hade jag inte varit nöjd, men nu gav jag verkligen mer än 100 och det är jag så glad för. Men nästa gång ska disponerar loppet lite bättre eller helt enkelt satsa på 200 meter. 

Jag ser extra mycket fram emot kommande sprintträning med Anna, då vi nu vet mer vart mina svagheter finns. Det kan bara bli bättre. Det mest fantastiska med att ha börjat med veteranfriidrott är gemenskapen och alla nya vänner och bekantskaper. Så härligt att träffa, träna och tävla med dessa kvinnor 35 +, helt plötsligt är jag yngst i tävlingsskaran, vilket jag aldrig upplevt. 

Stor tack till min fina coach Anna Sunnedborn och även Jenny Åkervall, Hanna Tegnér och Primose Nalubega för träningarna med er, ni är för goa, hoppas på fler tillfällen!

Ha en fin söndagskväll!!